Udo Sponberg

Spånvägen går till spetsen på Hindens rev i Vänern. En annan leder över Kinnekulle. Udo Sponberg passerar riktmärken och han ser de gröna kullarna runt Killarney i Irland men även de glänsande glaciärerna på Islands berg. Han upptäcker att tiden tickar, särskilt på the British Museums klockavdelning i London, men i dess antipod, elefantmuseet på ön Tilos i Grekland, står stunden nästan still.
Några tankespån från livets färd, från barndomens Skaraborg till föräldrarnas Lettland, finns fångade i denna kontemplativa och poetiska bok.

Udo Sponberg är sedan länge bosatt i Partille. Som skribent på Världens gång-sidorna i Göteborgs-Posten syntes han under ett tiotal år som signaturen Spån.

En sen julikväll mitt i Europa år 1972 fick två vagabonder lift med ett gäng ungdomar i en folkvagnsbuss. Den ene liftaren var Vietnamveteran och såg ut som en börsmäklare på drift. Den andre var i uppenbar upplösning och det var jag. I bilen befann sig fyra amerikanska syskon. Tre var systrar, två av dem bråkade och en hette Olivia. Hon var hippie och doftade rosenträ.

Det är septembernatt och jag berättar min historia om längtan, rivalitet, svartsjuka och svek. Hon som lyssnar har kommit med brevet som jag har väntat på. Medan resan går från den franska landsbygden mot smältpunkten i Marrakech rasslar en harkrank runt i rummet.